En av mina läsare skrev en gång till mig och frågade hur jag kunde beskriva saknad och längtan som om den vore fysisk. Det tyckte jag var lite underligt faktiskt. Mina känslor sitter väldigt mycket i kroppen: i bröstet, i halsen och i magen. Så där så att det verkligen gör ont i kroppen och man känner att man inte får plats under huden. Men det kanske bara är jag?
När jag inte är med mina barn kan jag få en sån längtanskänsla i bröstet att det verkligen gör ont. Som nu. Gud, vad man kan sakna dom!
Ja, det var märkligt sagt faktiskt. Fast alla är väl förmodligen olika. Jag är också sådär, så att varenda känsla kännsoerhört fysiskt och ofta smärtsamt ( <— även de "bra" känslorna). Förstår precis vad du menar.
Samma känsla upplever jag i min längtan efter att få köpa dina flip-flops! Snälla, lilla söta flickebarn befria mig från min pina…